”Och Han föll ned på sina knän och ropade med hög röst: Herre!, tillräkna dem icke denna synd. Och när Han hade sagt detta, avsomnade Han” (Apg. 7:60).

Den förste martyren, Kristi första vittne, som gav sitt liv för Honom, var den helige ärkediakonen Stefan.

Omständigheterna i hans liv och särskilt hans död framstår som mycket relevanta i vår oroliga tid.

Det är fullkomligt uppenbart, att Stefan upprepar Jesu beteende inför sina förföljare. Han ber för dem, dock är detta inte enbart en bön i vanlig bemärkelse, utan han ber Herren, att Han icke måtte notera mordet på sig som deras synd. Jag kan inte föreställa mig en människas större kärlek till någon och ser det som ett verkligt uppfyllande av budet att älska inte bara sina vänner, utan också sina fiender.

Vi vet nästan ingenting om Stefan. Vi vet ingenting om hans åsikter i avseende på triadologi, sakramentologi, soteriologi och till och med kristologi. Vi vet inte hur många naturer han utmärkte i Kristus och hur många viljor i Honom. Jag är inte säker på, att han ens kände till termen ”consubstantiell” och i så fall kunde skilja den från ”subsubstantiell”.

Oavsett detta vet vi, att han var fylld av Anden och att han därför, förd av Denne, uppfyllde allt som Herren ämnade för honom. Han uppenbarade Hans ära och Hans barmhärtighet i den ljusa utstrålningen av sin egen död, vilket gav den kristna kyrkan ett entydigt exempel, en förebild för ett sant Kristi Vittne. En förebild, i jämförelse med vilken man lätt kan avvisa såväl senare tiders sagor och apokryfer om ”martyrer-terminatorer”, vilka i ilska förintar hundratals hedningar, som moderna berättelser om, hur en kristen bör bete sig inför fienden.

ärkepräst Vitaly (Babushin)
Stockholm