KATASTROF

Det är omöjligt att utan smärta i hjärtat medvetandegöra det, som idag händer i Ukraina.

Ukraina, Ryssland, Belarus – det är bröder och systrar av en tro, ett blod. En och samma familj. Det faktum, att det i denna familj pågår ett våldsamt gräl och människor dör, passar inte in i min förståelse.

Jag lämnar det till specialister att göra bedömningar av orsakerna till denna tragedi, men det vi nu har att göra med är ren mänsklig sorg.

Och vad mänsklig smärta och sorg är, vet jag som präst av egen erfarenhet.

Det är ingen hemlighet, att alla konflikter och krig släpps lösa av oförskräckta män. Kvinnor däremot tar sin rädsla till Kyrkan och gråter ut sin smärta över oersättliga förluster. De ber om prästens hjälp och stöd. Jag, som präst, förutom böner, hittar varje gång tröstande ord och lider av deras ofullkomlighet. Så uttryckslöst är mänskligt språk.

Hustrur, mödrar, döttrar, systrar — det är de som bär all tyngd av krigets katastrofer och fasor. De mer än alla fruktar dessa.

Ty hos kvinnor finns det alltid en förstärkt känsla av fara, en slags biologisk instinkt av oro för livet hos dem, som är dem kära, instinkt av bevarande av kärlek. Varje gång, när du möter tragedin av att denna länk bryts, när någon dör, då ser du hur kvinnors själar slits sönder och där finns enbart tårar, tårar…

Det är omöjligt att med annat än att hat förhålla sig till det, som förorsakar dessa tårar.

Varje konflikt, varje krig – det är mänsklig sorg, det är gråt och mödrars, hustrurs, barns klagan.

”Hela världens lycka är inte värt en enda tår på ett oskyldigt barns kind” (F.M. Dostojevskij)

Inga mål kan motivera brodermord, mödra- och barnatårar.

Den Ryska Ortodoxa Kyrkan känner till många av dessa tårar, oskyldigt lidande, sorg och smärta. Detta är Kyrkans smärta, Guds Moders tårar, det är smärtan i Kristi sår.

Idag är det vår gemensamma broderliga smärta.

Det hände sig så, att de flesta församlingsbor i den Ryska Kyrkan i Sverige kommer från Ukraina. Det finns många blandäktenskap, ryssar — ukrainare, ukrainare — svenskar, o.s.v. Det är känt, att var tredje rysk familj, kanske till och med varannan, har släktingar i Ukraina (eller Belarus), och då talar jag inte ens om vänner eller kollegor. Jag har också släktingar som bor i staden Dnepr på min farfars sida, min egen far är ukrainare. Alla våra församlingsbor besöker Ukraina på ett eller annat sätt och oroar sig på olika sätt för ödet hos de människor, som bor där.

Under många år i rad har församlingarna i den Ryska Kyrkan i Sverige, särskilt från Göteborg, lämnat humanitär hjälp till behövande och familjer med många barn i Ukraina (Chernihiv-regionen), och deltagit i projekt för att hjälpa barn i Donbass, organiserade av internationella välgörenhetsorganisationer.

Det, som vi nu alla går igenom passar inte in i någon ram.

Katastrofen bröt ut med fruktansvärd kraft i ukrainarnas hem, hos alla oss tog rädsla och förvirring sin boning, och många har redan förhärdats.

Och det viktigaste av allt — människor dör!

Kyrkan rättfärdigar aldrig död.

Av den anledningen är det för oss, den Ryska Ortodoxa Kyrkan av Moskvas Patriarkat, i likhet med alla andra kristna organisationer, inte acceptabelt med människors lidande och död, och vi framträder och motsätter oss alltid våld, grymhet, alla former av ofrihet och förespråkar ett snart slut på kriget i Ukraina.

Nu, i alla församlingar i den Ryska Kyrkan bes speciella böner för att krigshandlingarna upphör, för fred i Ukraina och bevarandet av de broderliga slaviska folkens enhet.

Herre, bevara oss från konflikter och oordning, läk de sårade, lugna de krigförandes hjärtan, giv vederbörlig förståelse och i en anda av barmhärtighet och förlåtelse skydda dina ont lidandes barn!

Herre, förbarma Dig över oss och giv oss Din fred

Ärkepräst Vitaly Babushin, kyrkoherde av Ryska Ortodoxa Kyrka i Stockholm